Vår demokrati
ruttnar inifrån
Extremhögerns kulturkrigare segrar även i Sverige
TEXT: ANDERS LINDBERG FOTO: LASSE ALLARD
PUBLICERAT: 7 MARS 2016
”Går inte en dag utan att man blir mer övertygad om att svensk media måste bytas ut.” skrev SD:s rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth.
”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser” skrev hans bror Ted Ekeroth.
”Fria val, pressfrihet, frihetsindex osv är alla mått på grad av liberalmarxism.” skrev SD:s tidigare ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvist.
”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” sa Pavel Gamov, riksdagsledamot för SD till Upsala nya tidning.
Så där skulle man kunna hålla på och rada upp SD-citat i evighet, och det är lätt att bli avtrubbad.
Tänk om de menar vad de säger?
Sverige
– Extremhögern är starkare än på länge, inte bara genom Sverigedemokraterna. Vi ser hur deras språk och förklaringar slår igenom även i det vanliga offentliga samtalet, säger Daniel Poohl, chef för Expo, som bevakar det radikalnationalistiska landskapet i alla dess skepnader.
Lokalerna i Gamla stan är ljusa och fräscha. Här ligger Sveriges största arkiv över nazistisk, fascistisk och Sverigedemokratisk litteratur, tidningar och andra publikationer.
Daniel Poohl tar fram ett nummer av ”Bohus läns Folkblad” från 50-talet.
– Den här tidningen skrevs och trycktes av Sven Arne Lunderhäll på Orust. Den var pronazistisk men hade viss spridning tack vara att han var så enveten. Detta var dåtidens Avpixlat. Tänk vilken spridning Sven Arne Lunderhäll kunde haft med internet.
Ett annat exempel är Nysvenska rörelsens tidning som gavs ut redan på 30 och 40-talen. Daniel Poohl tar fram ett exemplar från 13 juni 1942. Mottot är ”Kommunismens krossande. Solidaritet med Finland. Bättre förhållande till Tyskland.”
Det är bland annat ur den fascistiska Nysvenska rörelsen Sverigedemokraternas ideologi vuxit fram.
– Vi ser ofta sajter som Avpixlat, Fria Tider och NyheterIdag som nya fenomen och på ett sätt är de självklart det med sociala medier och internet. Men den högerextrema pressen på 20- och 30-talet hade samma teman som de har i dag.
Skillnaden är synen på demokrati. Då var man öppet kritisk medan man i dag anser att Sverige inte är någon ”riktig demokrati”. Antidemokrater framställer sig numera som de ”sanna” demokraterna.
Eliten mot folket
I dag presenterar de flesta högerextrema grupper sig som nättidningar. De förmedlar i första hand en viss syn på världen till en större publik.
– Extremhögerns ”stora berättelse” kan beskrivas som ett spel mellan tre olika aktörer. I Toppen finns ”eliten” präglad av liberala och socialdemokratiska värderingar som för att upprätthålla makten har allierat sig med ”minoriteterna” och som håller ”folket” ovetande om detta.
Vilka som är ”minoriteterna” växlar, det kan handla om homosexuella, judar, romer eller muslimer men det gemensamma är att eliten försöker undanhålla sanningen om dem för folket. Och minoriteternas vanor tvingas på folket.
När Jimmie Åkesson beklagar sig över att äldre på ålderdomshem tvingas äta thaimat fångar han hela berättelsen i en mening. Och det går hem.
Extremhögern ser sig själva i rollen som ”sanningssägare” som vill väcka folket.
– För nationalistisk opinionsbildning är detta lika centralt som att det finns en konflikt mellan arbete och kapital är för kommunister, men jag är rädd att många journalister inte inser var berättelsen kommer ifrån, säger Daniel Poohl.
Sanningen är ju att berättelsen inte är fakta, utan åsikter. För det finns inte bara en elit, utan många. Just nu ligger den fackliga eliten i konflikt med arbetsgivareliten om lägre löner. Eliten i regeringen har en skarp konflikt med eliten i Moderaterna om flyktingpolitiken.
Inte heller finns det något homogent folk. Minoriteterna är en del av folket. Man skulle till och med kunna säga att ”folket” består av människor som alla på något sätt tillhör en minoritet.
Själva motsättningen mellan elit och folk är en av högerpopulismens viktigaste byggstenar men precis som konflikten mellan arbete och kapital är det en ideologisk tolkning, ingen sanning. Själva tankefiguren är fascistisk, SD gör sig till uttolkare av en slags dold ”folkvilja” som i själva verket är deras egen världsbild.
– Det allvarliga är när ord och begrepp som myntats inom extremhögern flyttar in i den etablerade debatten.
I sin bok Raskrigaren om terroristen Peter Mangs kallar religionshistorikern Mattias Gardell detta för att prata ”Sverigedemokratiska”. Det är ord som styr tanken i viss riktning utan att allt behöver sägas.
Svenskheten
– Det radikalnationalistiska landskapet är inte homogent. Det finns en stor spännvidd mellan Nordfront, som tillhör nazistiska Svenska motståndsrörelsen, till NyheterIdag som ligger nära SD:s partiledning. Men nationalismen och berättelsen har de gemensamt.
Den stora stridsfrågan mellan de olika grupperna är vad som utgör själva grunden för det homogena ”folket”. För nazisterna är det fortfarande ”ras”. För nyfascisterna är det ”identitet” där man lägger ihop språk, etnicitet och kultur. För SD är det officiellt kultur.
– Men oavsett hållning är det i stort samma grupper som pekas ut som hot och som ska stängas ute. Det är araber och afrikaner som alltid beskrivs enligt traditionella rasistiska mönster. När man frågar var svenskheten kommer ifrån blir svaret olika sagoberättelser som försvinner i historien, säger Daniel Poohl.
Peter Kreko, på tankesmedjan Political Capital i Budapest betonar att den extrema högern i dag inspireras av varandra. Det finns ett nytt sammanhang i och med flyktingkrisen och att Ryssland aktivt främjar nationalistiska krafter i Europa.
– Det handlar numera mer om identitet än religion.
Nyhetsförmedlingen blir allt mer internationell där ryska nyhetssajter som RT.com och Sputnik gärna sprids och diskuteras.
– Lösningen på den högerextrema berättelsen om samhället är att välta eliten, och det är här man kommer in på Ungern och Polen. Sedan måste Sverige, svenskheten, återskapas och folket upplysas om sanningen.
I den omstöpningen blir nuvarande liberala institutioner och media i vägen, precis som i Ungern och Polen. En naturlig följd blir att de måste anpassas till det nya harmoniska samhälle man vill skapa. Det finns en stark revanschism inom Sverigedemokraterna mot eliten, särskilt inom media.
– Det ligger hela tiden latent att nuvarande makthavare ska straffas för sina brott mot folket. Och i stora drag ligger utvecklingen i Ungern i linje med SD:s politik, säger Daniel Poohl.
Återerövring
Vi befinner oss i ett kulturkrig där värderingar vi trodde var självklara utmanas av krafter vi trodde var döda. Och det går fort.
Det som hänt i både Ungern och Polen är att den högerextrema berättelse Daniel Poohl pratar om har tagit över det offentliga samtalet. Demokratin har ruttnat inifrån eftersom många människor inte längre ser dess institutioner som nödvändiga eller ens meningsfulla.
Det är en viktig läxa, den liberala demokratin är ingen naturlag.
Och även i vårt land brinner asylboenden och lynchmobbar har jagat flyktingbarn. Även här flödar hatretoriken om romer och judar. Även här hatas PK-media och journalister hotas.
Det är i grunden samma förruttnelse även om skalan är en annan. Och vi får inte underskatta de krafter som ligger bakom.
Samtidigt har Sverige ett annat utgångsläge än Ungern och Polen. Våra institutioner är djupt rotade, pressfriheten grundmurad och folkrörelserna är starka. Det är därför SD:s partisekreterare Rickard Jomshof tvingas beklaga sig över att de får anpassa kommunikationen ”till den verklighet som råder här”.
Men om erfarenheterna från övriga Europa ger någon vägledning är det att dra i bromsen i tid. Journalister och politiker måste lära sig känna igen den högerextrema världsbilden för vad den är.
Och vi måste börja ta det Sverigedemokraternas ideologi på allvar.
De är inga clowner.
De menar faktiskt vad de säger.
Precis som deras partivänner i Ungern och Polen.
